Paus

Igår var en pausdag. Jag har sådana ibland. Dagar då jag inte vill göra något särskilt, bara slappa, läsa, ta en tupplur eller på sin höjd en promenad. Tänka, skriva, sitta vid datorn. Dessa dagar känner jag inte för att umgås med någon (förutom min familj) eller "få något gjort". Bara vara, som det så klyschigt brukar heta. Sådana dagar inträffar som sagt då och då, oftast i samband med att jag gjort något psykiskt eller socialt ansträngande, typ jobbat mycket eller ordnat kalas med övernattningsgäster. Jag har nog ett ganska stort behov av att "vara själv". Liksom jag behöver känna att jag är en del i en social gemenskap och mår bra av att umgås med människor jag tycker om så behöver jag också tid för mig själv. I nästan lika stor utsträckning tror jag. Har inte räknat på det, men åtminstone en tredjedel egentid behövs nog för att balansera två tredjedelar social tid.

När man har en liten bebis kan det vara svårt att få utrymme för egen paustid. Å andra sidan så upplever jag att behovet minskat avsevärt sedan jag blev mammaledig eftersom nästan all social stress försvann på samma gång. Men igår när behovet ändå visade sig så kunde jag faktiskt hänge mig åt det en stor del av dagen vilket var väldigt skönt. Maken var hemma och Älsklingen var på bra humör och nöjd med att sysselsätta sig själv långa stunder. Det är vad jag kallar vardagslyx!

Även min nystartade blogg har tagit en liten paus på sistone. Det är nog ingen engångsföreteelse tyvärr, jag är tror inte jag är någon särskilt regelbunden bloggare. Inspirationen (och tiden) att skriva offentligt kommer och går lite som den vill. Ni som läser, jag hoppas att ni inte ger upp om mig. Jag uppskattar väldigt att det finns personer som är intresserade av vad jag har att säga och jag tänker att det är bättre även för er att jag inte skriver "bara för att". Det blir mycket bättre och roligare när jag har något jag verkligen vill berätta. Så håll ut,  fler lyckliga mamma-inlägg kommer - kanske fortare än du tror.

Vuxenpoäng

Jag kom på för ett tag sedan att jag faktiskt börjar känna mig vuxen nu. På riktigt. Det var två saker som fick mig att inse faktum att jag inte är någon ungdom längre.

Det ena är att jag tycker inte längre att det är särskilt underhållande att lyssna på P3, som alltid varit min favoritkanal förut. Den har de senaste åren blivit så tramsig och pladdrig att jag orkar inte med det längre. Det skulle kunna bero på att det är radiokanalen som tappat kvalitet, men en mer trolig förklaring är att jag inte längre tillhör rätt lyssnarmålgrupp. Numera är det P1 som står och surrar när jag är på radiohumör, vilket känns riktigt pappa-vuxet. Jag minns att pappa alltid lyssnade på det när jag var barn, och att jag aldrig kunde förstå hur han stod ut med att lyssna på något så tråkigt.  Reklamkanaler kan jag inte med, har aldrig kunnat. Bläch.

Det andra är att jag faktiskt orkar intressera mig för valet i höst. Tidigare år jag alltid röstat på Miljöpartiet för att jag tycker miljö- och klimatfrågor är ojämförbart viktigast, och sen har det varit bra med det. Jag kommer antagligen rösta på dem i år igen, men den här gången kommer det nog vara ett mer genomtänkt beslut. Jag kommer på mig själv att intresserat följa politiska diskussioner i olika media, vilket jag aldrig gjort tidigare. Även om jag velat och försökt vara mer politiskt engagerad så har jag inte klarat att hålla intresset vid liv någon längre stund. Efter 5 minuter så blir det segt och tråkigt och jag börjar tänka på annat. Att kolla på debattprogram på TV har för mig varit något som bara riktigt vuxna gör.

Sist jag reflekterade över det här med vuxenhet, vilket nog var några år sedan, så kände jag mig mer som i den där filmen "Vuxna människor", av Fredrik Lindström. Som att man går och låtsas och hela tiden är lite rädd för att bli avslöjad. Att bli myndig gjorde inte att jag kände mig särskilt vuxen. Inte att flytta hemifrån heller. Köra bil, handla på systemet, studera på universitet - njä. Jag fortsatte känna mig som "ungdom", och att identifiera mig som sådan fast åren gick. Nu har jag utbildning, jobb, man och barn, och nånstans på vägen antar jag att jag blev vuxen också.

Generationer av duktighet

Duktig är ett ord som väcker blandade känslor i mig. Samtidigt som det känns bra att få höra av andra att jag är duktig så har ordet för mig också en klang av krav och missunnsamhet. Duktighet är kopplat till prestation, när man gjort något bra, vilket i sig inte behöver vara negativt, (även om jag kan tycka att det fokuseras alldeles för mycket på prestation i vårt moderna individualistiska samhälle, och att det inte skulle skada att någon gång också bry sig om vilka människor är och inte bara vad de gör). Men jag förknippar även duktighet med någon slags plikt- och jantelagskänsla. Att man bara duger om man presterar, och att den allra duktigaste prestationen är den man gör fast man egentligen inte känner för det. Lust och duktighet har för mig blivit något av ett motsatsförhållande. Jag vet inte riktigt var jag har fått dessa idéer ifrån men till stor del tror jag att det är ett arv från tidigare generationer.

Mina föräldrar är båda uppvuxna i gamla tiders bondesamhälle där det viktigaste var att göra sin plikt och den största synden att vara lat. De har arbetat väldigt mycket och hårt i sina dagar, men jag tvivlar på att de särskilt ofta gjort något bara för att det skulle vara roligt. Min mamma har berättat att hon levt större delen av sitt liv med en ständigt närvarande känsla av att inte räcka till och en stress över att inte göra rätt för sig tillräckligt mycket. Att inte duga i andras ögon. Lite av den mentaliteten har spillt över även på mig även fast jag vet att hon absolut inte ville att det skulle bli så. Liksom hon säkert ärvt sin känsla av otillräcklighet från sin mamma, som också var en väldigt duglig och duktig kvinna.

Som vuxen har jag försökt jag komma ifrån den här duktighetsprincipen. Jag har kommit fram till att det inte behöver finnas någon motsättning mellan att leva ett ansvarsfullt och produktivt liv - och samtidigt ha lust och glädje som främsta drivkraft. Jag hoppas verkligen jag kommer lyckas bryta det här duktighetsarvet och inte föra det vidare till nästa generation. Jag vill att min dotter med självklarhet ska ta sina egna känslor och behov på allvar. Jag vill ge henne en trygg bas att stå på, en stabil inre kärna att hålla fast vid fast det kanske stormar i världen utanför. Jag vill att hennes drivkraft ska komma inifrån snarare än vara styrd andras tyckanden och bedömningar. Att i tid och otid tala om för barnet hur duktigt (eller inte duktigt) det är tror jag medför en risk att barnet växer upp med en självbild som alltför mycket är knutet till prestation och att självkänslan urholkas. Man kan ha bra självförtroende och veta att man är bra på en massa saker, men ändå inte känna att man riktigt duger. Så var det för min mamma, och så har det även blivit för mig.

Jag började tänka på de här sakerna häromveckan när vi var med mina föräldrar vid en vacker skogssjö och jag tog ett dopp för första gången i sommar. Lilla Älsklingen var med sin morfar på en filt vid stranden. Min mamma badade också och min man stod och fiskade en bit bort. Det var underbart härligt att simma i det ljumma, lena vattnet och jag simmade en ganska lång bit ut. Älsklingen är inte van att vara borta från någon av sina föräldrar några långa stunder men jag passade på då hon ju verkade så lugn och nöjd med morfar. När jag kom tillbaka till stranden stod morfar med Älsklingen i famnen och jag såg på henne att måttet började bli rågat. Underläppen stack ut på ett bekymrad sätt och hon verkade tycka att det var dags att få komma till en tryggare och mer välbekant famn. Dock tolererade hon ändå att vänta ytterligare en liten stund utan att protestera medan jag snabbt torkade och klädde på  mig. När jag sedan tog henne sa mormor "Ååh, nu var du verkligen duktig lilla gumman!", och jag tänkte för mig själv att "det hoppas jag verkligen inte att hon var". För mig skulle det ha inneburit att hon lyckats behärska sig och trycka tillbaka sina helt befogade känslor av otrygghet, och stått ut med något som hon egentligen inte ville stå ut med. Och det tycker inte jag att man ska behöva lära sig när man bara är 8,5 månader. Frågan är om man någonsin behöver lära sig det egentligen. I varje fall inte när det gäller grundläggande behov, som t.ex. trygghet, självständighet, gemenskap och närhet, eller för den delen, mat och sömn. Grundläggande behov ska man inte behöva kompromissa med.

Att njuta av stunden

Nuförtiden är det inte särskilt mycket jag borde eller måste längre. För det mesta tar vi dagen som den kommer. Men vissa saker borde jag faktiskt göra - snart. Älsklingen lärde sig krypa för inte så länge sedan och för varje dag så tar hon sig fram allt snabbare och mer obehindrat. När jag sitter på golvet med henne ser jag mitt hem från ett nytt perspektiv. Jag ser att det var väldigt länge sen jag städade ordentligt, särskilt i köket. Torka golven försöker jag göra då och då men har jag någonsin gjort rent socklarna som köksskåpen står på? Och hu så mycket damm och annat äckligt det finns där vid gallret under under kyl- och frysskåpet! Och vad mycket vassa kanter och hörn det finns överallt. Och saker som kan välta och glida iväg när det kommer små händer som försöker dra eller häva sig upp. Vi borde verkligen städa och barnsäkra hemmet ordentligt. Ta fram borrmaskinen och skruva fast bokhyllorna i väggen och få undan alla sladdar från golvet. Tänker jag varje gång jag följer lillan på hennes upptäckarfärder som blir allt längre och mer vågade.

När jag plockar sallad och sockerärtor i mitt lilla land så tänker jag att jag borde rensa ogräs och så lite nya frön där det inte tog sig så bra. Det borde jag också göra snart om det ska hinna växa upp något innan det blir höst och kallt. Sen finns det många andra saker som jag också borde göra nångång, det sitter ett antal gula post-it-lappar över mitt skrivbord för att jag inte ska glömma. Men inget som det är någon särskilt brådska med egentligen, när man tänker efter.

När jag sedan får en stunds egen tid - Älsklingen sover eller är med sin pappa - vi är inte hungriga eller i behov av något särskilt som måste fixas för tillfället - så har jag möjlighet att tag i någon av de där sakerna som borde göras. Men måste de verkligen göras precis nu? När jag väl står där med en lugn och orörd stund framför mig så har jag plötsligt inte så sugen på att städa eller rensa ogräs längre. Snart nog så kommer det inte bli så många stunder längre, där jag kan sätta mig i lugn och ro på balkongen med en bok eller ett korsord. Livet kommer snart bli stressigt igen och det går fortare än man tror, jag vet det. Så jag passar på att njuta av stunden istället. Känna efter vad jag egentligen har lust med just nu. Vill jag gå ut, röra på mig, andas frisk skogsluft? Gräva i jorden och plocka i växthuset, bli lite smutsig? Eller kanske lägga mig hos den sovande bebisen och ta en liten tupplur själv?

Livet är ju så skönt just nu, varför inte njuta av det?

Lyckliga mamman

Att bli mamma är utan tvekan det största och mest fantastiska jag har varit med om. Innan min dotter föddes försökte jag förbereda mig, läste böcker, pratade och tänkte mycket på vad för slags förälder jag ville vara, vad som kanske skulle bli  jobbigt och svårt den första tiden och hur jag skulle klara av det så bra som möjligt. Inte för att jag trodde att något skulle gå dåligt. Men jag ville veta att jag gjort mitt bästa för att känna mig förberedd. Förberedd för något som inte går att förbereda sig på.

För det blev ju inte alls som jag hade trott. Det blev mycket bättre än jag någonsin vågat hoppats. Förlossningen var okomplicerad, vårt barn är friskt och starkt och utvecklas precis som hon ska. Allt har gått så bra och jag är oändligt tacksam.

Och alla nya känslor som numera bor i mig! Jag hade försökt skapa en relation till barnet redan innan det föddes, men lyckades aldrig riktigt. Det var alltför abstrakt, jag hade svårt att förstå att det verkligen var på riktigt alltihop, att jag skulle bli mamma och att en ny människa växte inuti mig. Jag fick aldrig nån riktig kontakt då, under graviditeten. Men när hon kommit ut och låg på mitt bröst och var så vacker som jag inte trodde spädbarn kunde vara, så uppfylldes jag av en kärlek som inte liknade något jag känt tidigare.

Visst visste jag att jag skulle känna kärlek till mitt barn, men att det skulle kännas så stort, så starkt och villkorslöst kunde jag inte ana. Och att känslorna kan fortsätta att växa sig ännu starkare för varje dag, allteftersom hon växer och visar alltmer av sin underbara personlighet - jag visste inte att jag hade plats för så mycket kärlek! Hon har kidnappat mitt hjärta och ibland uppfylls jag av värkande lyckokänslor bara jag tittar på henne. Hon är ju så ljuvlig och perfekt att det nästan känns overkligt.

Mitt moderskap kunde inte få en bättre start och jag ser med glädje och förväntan fram emot fortsättningen. Tack älskade Älsklingen min för att du finns, vad mycket roligt vi ska ha du och jag!

Att bli sedd och uppskattad

Dags för en bekännelse: Jag har ett stort, för att inte säga enormt bekräftelsebehov. Ibland känns det som att jag till största delen lever för att bli sedd och uppskattad. En stor del av mitt liv hittills har gått ut på att uppnå detta. Att få höra att jag gjort något bra. Att känna att jag gör skillnad för någon annan. Jag lever för dessa korta ögonblick. Få saker kan få mig att må så bra som ett ärligt menat erkännande från någon som jag ser upp till.

Och få saker kan få mig att sjunka så snabbt som ett nedsättande eller ifrågasättande ord från... ja nästan vem som helst. Jag uppskattar kritik om den är ärlig och konstruktiv, den hjälper mig att utvecklas och växa. Men den kan fortfarande göra ont och vara ansträngande att ta till sig om den träffar någon känslig punkt. Och kritik som är illa genomtänkt och missriktad eller rentav avsedd att skada kan få mig att ramla genom golvet för en stund.

Oftast är den här känsligheten inte något som märks särskilt mycket utåt. De flesta som inte känner mig så väl får nog lätt uppfattningen att jag är en självsäker och trygg person. Och det stämmer i och för sig också, paradoxalt nog så tvivlar jag aldrig på min egen styrka när det verkligen gäller. Jag har också arbetat mycket med mig själv och är stolt över hur långt jag faktiskt kommit jämfört med för kanske 10 år sedan. Men det är inte på långa vägar tillräckligt. Och för att verkligen kunna förändra den här sidan hos mig själv behöver jag först acceptera hur det är just nu. Att den här jakten efter bekräftelse är något som ständigt pågår i mig vare sig jag gillar det eller inte. Att min självkänsla fortfarande är så styrd av huruvida andra tycker jag duger eller inte.

För det är ju det det handlar om. Att kunna känna att jag duger oavsett vad någon annan säger eller gör. Att jag inte är mindre värd som människa bara för att jag inte fått tillräckligt med beröm.

Jämställdhet i teori och praktik

Att leva jämställt är lättare sagt än gjort. Även fast jag betraktar mig själv som feminist så är det inte alltid så lätt att leva som man lär. Ta det här med föräldraledighet till exempel. I teorin så är jag för att pappan och mamman ska dela helt lika, och tycker det vore bra om detta reglerades i lag. I praktiken så kommer jag ta ut mer än två tredjedelar av föräldradagarna själv för vårt första barn. Skälen till detta är många och röriga, taskig planering och pengar var väl de tyngst vägande. Jag upplever ändå inte att det blev särskilt ojämställt då min man söker arbete och studerar och sålunda har kunnat vara hemma väldigt mycket ändå. Vi delar på det mesta bortsett från amningen och jag har sällan känt mig ensam om ansvaret. Men det syns ju inte i statistiken.

Ännu svårare att få ihop med feministidealen är det att jag känner mig så himla nöjd med att gå hemma och bara vara mamma. Jag har inte det minsta lust att göra karriär just nu. Och tanken på att vara hemmafru och bara gå hemma och pyssla har jag varit lockad av många gånger. Lite i hemlighet sådär. För det känns inte helt ok att tänka så när det inte var många generationer sedan kvinnorna inte hade något annat alternativ än att stå vid spisen. När det fortfarande finns många som handen på hjärtat tycker att kvinnor nog allt är liite bättre lämpade på att ta hand om hem och barn. Som att det skulle finnas någon slags städ- och omsorgsgen i x-kromosomen...

Om vårt samhälle verkligen var jämställt på riktigt så skulle det inte spela någon roll om de kvinnor eller män  som hade råd valde att vara hemma mer med barnen istället för att jobba. Ingen skulle tänka att de var bättre eller sämre representanter för sitt kön för det. Men nu är det inte så. Det finns tydliga regler och ramar att hålla sig till, såväl för feminister som icke-feminister. En del tycker att det är omanligt med pappor som är hemma med sina barn lika mycket (eller mer!) som mamman, och en del tycker att kvinnor som vill vara hemma med barnen istället för att jobba sviker sina feministiska ideal. Feministrollen och mammarollen kommer inte sällan i konflikt med varandra, vilket jag tycker är väldigt sorgligt. För det är ju finaste och mest naturliga i världen att få barn och vilja vara nära dem. För alla typer av föräldrar, feminist eller ej, oavsett kön.